Förra sommaren gjorde jag och min sambo en abort. Ja, jag och min sambo. Inte bara jag, även om jag tog den fysiska smällen, så var det något som vi båda fick gå igenom psykiskt. Den psykiska delen är något jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om, men det är inte särskilt relevant för temat i den här bloggen.

Vad jag vill diskutera är sjukvårdens bemötande av min sambo. När vi kom till abortmottagningen var det bara jag av tjejerna som var där som hade med mig någon av manligt kön. De flesta i väntrummet var själva, någon hade med sig sin mamma. Men det var enbart jag som hade med mig pappan till barnet. Hur det kom sig att inga killar var med tänker jag inte gå in på, för det kan jag omöjligt veta.

Det jag däremot tycker är konstigt är att när det väl kom en kvinna som hade med sig pappan till barnet, så bemödade sig inte personalen att bemöta oss båda. Min sambo sträckte fram handen och presenterade sig för både läkare och sjuksköterskor, och det var enda gången de överhuvudtaget tittade på honom, vissa gjorde inte ens det.

Under ultraljudet dolde de skärmen för mig, för att jag inte skulle må sämre än vad jag redan gjorde, men de hade inte en tanke om att dölja den för min sambo, som mådde fruktansvärt dåligt av att se hur barnet såg ut. Jag vet att man egentligen säger embryo eller foster när det är så tidigt, men för mig så var det ett barn. Jag tänker inte gå in på detaljer kring skälen till aborten nu, men det var inget lättvindigt beslut, och det lämnade oss inte oberörda. Det var dock ett ömsesidigt beslut.

När vi hade samtal med läkaren så bad jag - som tidigare i mitt liv både haft problem med depression och panikångest - om något lugnande för att klara mig igenom aborten. Detta var enda gången som hon låtsades om att min sambo satt bredvid mig: " - Du har ju en stor stark karl med dig som stöd, du klarar det här utan lugnande". Nu i efterhand så känner jag att jag skulle sagt ifrån redan där och då, men vi var i en oerhört utsatt situation och både miljön och personalen gav oss känslan av att vi skulle skämmas, så varken jag eller min sambo kom på tanken att säga emot. Hennes sätt att formulera sig ska vi inte ens prata om, det hade räckt att hon sa att jag hade stöd, men givetvis var hon tvungen att benämna honom som "stor stark karl". Man behöver inte vara stark jämnt, oavsett om man är man eller kvinna. Framför allt inte i en sådan här situation. Jag önskar att människor kunde tänka efter kring hur de bemöter folk, framför allt de som har ett socialt yrke.

Ända från födseln får pojkar höra vilka egenskaper de ska besitta: stark, modig, tuff, skriker en pojkbebis är han arg och inte ledsen. En flicka däremot får mest höra om sina fysiska egenskaper, till exempel att hon är söt. Hon får eventuellt höra att hon är snäll, men aldrig stark, modig eller tuff. Det är det bara pojkar och män som behöver vara.

Innan jag skulle ta det första abortpillret (även då satt min sambo bredvid mig) så frågade sköterskan. "- Nu frågar jag dig en sista gång, är DU säker på att DU vill göra det här?". Här svarade jag "- Ja, VI är säkra.", men jag tror inte att hon förstådde piken. Vi var enormt missnöjda med bemötandet, och det var ett av skälen till att vi valde att ta de sista abortpillren hemma. Jag ville inte tillbaka dit. Jag låg hemma i min säng och vred mig i de värsta smärtorna jag någonsin haft, och bad till och med min sambo att döda mig för att det skulle sluta göra ont. Han satt bredvid och stöttade mig och tröstade mig, utan att själv ha någon att få stöd eller bli tröstad av. 

Aborten var fruktansvärd för mig, men det var den också för honom. Ingen har någonsin bemött honom som om detta skulle vara något som är jobbigt för honom, utan folk beter sig som om en abort enbart är förödande för kvinnan. Det är ju kvinnan som drömmer om att bli mamma. Mannen hänger bara med. (De sista två meningarna är skrivna med en ordentlig nypa sarkasm)

Jag hoppas att min sambo får ett bättre bemötande den dagen vi ska ha barn. Om han inte får det kommer vi båda att protestera högljutt. Det är lika mycket bådas barn, oavsett om man ska behålla det eller inte. Även om en abort juridiskt sett är kvinnans beslut, så har jag alltid sett det som en självklarthet att båda parter ska ha något att säga till om. Hur man kan behålla/ta bort ett barn utan att diskutera med den andra föräldern kommer jag aldrig att förstå.