Förra sommaren gjorde jag och min sambo en abort. Ja, jag och min sambo. Inte bara jag, även om jag tog den fysiska smällen, så var det något som vi båda fick gå igenom psykiskt. Den psykiska delen är något jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om, men det är inte särskilt relevant för temat i den här bloggen.

Vad jag vill diskutera är sjukvårdens bemötande av min sambo. När vi kom till abortmottagningen var det bara jag av tjejerna som var där som hade med mig någon av manligt kön. De flesta i väntrummet var själva, någon hade med sig sin mamma. Men det var enbart jag som hade med mig pappan till barnet. Hur det kom sig att inga killar var med tänker jag inte gå in på, för det kan jag omöjligt veta.

Det jag däremot tycker är konstigt är att när det väl kom en kvinna som hade med sig pappan till barnet, så bemödade sig inte personalen att bemöta oss båda. Min sambo sträckte fram handen och presenterade sig för både läkare och sjuksköterskor, och det var enda gången de överhuvudtaget tittade på honom, vissa gjorde inte ens det.

Under ultraljudet dolde de skärmen för mig, för att jag inte skulle må sämre än vad jag redan gjorde, men de hade inte en tanke om att dölja den för min sambo, som mådde fruktansvärt dåligt av att se hur barnet såg ut. Jag vet att man egentligen säger embryo eller foster när det är så tidigt, men för mig så var det ett barn. Jag tänker inte gå in på detaljer kring skälen till aborten nu, men det var inget lättvindigt beslut, och det lämnade oss inte oberörda. Det var dock ett ömsesidigt beslut.

När vi hade samtal med läkaren så bad jag - som tidigare i mitt liv både haft problem med depression och panikångest - om något lugnande för att klara mig igenom aborten. Detta var enda gången som hon låtsades om att min sambo satt bredvid mig: " - Du har ju en stor stark karl med dig som stöd, du klarar det här utan lugnande". Nu i efterhand så känner jag att jag skulle sagt ifrån redan där och då, men vi var i en oerhört utsatt situation och både miljön och personalen gav oss känslan av att vi skulle skämmas, så varken jag eller min sambo kom på tanken att säga emot. Hennes sätt att formulera sig ska vi inte ens prata om, det hade räckt att hon sa att jag hade stöd, men givetvis var hon tvungen att benämna honom som "stor stark karl". Man behöver inte vara stark jämnt, oavsett om man är man eller kvinna. Framför allt inte i en sådan här situation. Jag önskar att människor kunde tänka efter kring hur de bemöter folk, framför allt de som har ett socialt yrke.

Ända från födseln får pojkar höra vilka egenskaper de ska besitta: stark, modig, tuff, skriker en pojkbebis är han arg och inte ledsen. En flicka däremot får mest höra om sina fysiska egenskaper, till exempel att hon är söt. Hon får eventuellt höra att hon är snäll, men aldrig stark, modig eller tuff. Det är det bara pojkar och män som behöver vara.

Innan jag skulle ta det första abortpillret (även då satt min sambo bredvid mig) så frågade sköterskan. "- Nu frågar jag dig en sista gång, är DU säker på att DU vill göra det här?". Här svarade jag "- Ja, VI är säkra.", men jag tror inte att hon förstådde piken. Vi var enormt missnöjda med bemötandet, och det var ett av skälen till att vi valde att ta de sista abortpillren hemma. Jag ville inte tillbaka dit. Jag låg hemma i min säng och vred mig i de värsta smärtorna jag någonsin haft, och bad till och med min sambo att döda mig för att det skulle sluta göra ont. Han satt bredvid och stöttade mig och tröstade mig, utan att själv ha någon att få stöd eller bli tröstad av. 

Aborten var fruktansvärd för mig, men det var den också för honom. Ingen har någonsin bemött honom som om detta skulle vara något som är jobbigt för honom, utan folk beter sig som om en abort enbart är förödande för kvinnan. Det är ju kvinnan som drömmer om att bli mamma. Mannen hänger bara med. (De sista två meningarna är skrivna med en ordentlig nypa sarkasm)

Jag hoppas att min sambo får ett bättre bemötande den dagen vi ska ha barn. Om han inte får det kommer vi båda att protestera högljutt. Det är lika mycket bådas barn, oavsett om man ska behålla det eller inte. Även om en abort juridiskt sett är kvinnans beslut, så har jag alltid sett det som en självklarthet att båda parter ska ha något att säga till om. Hur man kan behålla/ta bort ett barn utan att diskutera med den andra föräldern kommer jag aldrig att förstå.

Första inlägget då, press press ;P Jag är en 24-årig kvinna som ofta reflekterar över just att vara kvinna och diverse orättvisor man stöter på. Dessa orättvisor kommer jag att belysa i min blogg, jag ska försöka att inte vara för negativ men vissa ämnen är så pass viktiga så man kan inte bara låta bli att ta upp dem. Ja, jag är feminist, en stolt sådan, jag är också en "typiskt snygg tjej" som ofta får uppmärksamhet för mitt yttre, något som jag hatar. Jag hatar att bli objektifierad, både av män och kvinnor. Som tonåring älskade jag att få komplimanger, idag blir jag mest förbannad, jag vet att personen ifråga inte menar illa men jag blir förbannad när någon "tar sig rätten att bedöma mig". Även om det de säger är "positivt" så har jag inte bett om deras åsikt. Problemet är också att jag gillar att sminka mig och fixa i håret, köpa fina kläder och sådana saker. Jag är ganska konstnärligt lagd och förmodligen är det därför jag tycker sådant är roligt. Problemet är att jag inte tycker om hur jag blir bemött när jag är fixad med smink och hår och kläder. Jag trivs bättre med att gå till mataffären i sambons mjukisbyxor, osminkad, rufsigt hår i en knut på huvudet och glasögon. Då behandlas jag som en människa, inte som ett sexobjekt. När jag går till mataffären tillfixad har jag varit med om att män granskar mig från topp till tå och cirkulerar runt mig och fortsätter granska. Detta är inte ett särskilt diskret sätt att kolla in något på, och det värsta är att de är medvetna om detta, men de verkar tro att "snygga tjejer" vill bli objektifierade. Anledningen till att jag säger "snygg tjej" är att det beror på hur man ser på saken. Jag är en snygg tjej enligt samhällets heteronormativa ideal, tror dock inte att alla människor som inte lurats av samhällets och medias normer skuller attraheras av mig.

Jag är alltså en snygg feminist med rakade ben, armhålor, målade naglar, smink, fixat hår och klackar. Vissa kanske inte tycker att man kan vara feminist när man inte bryter mot vissa normer. Men jag tycker det, för jag ser inte ut som jag gör för att jag är rädd att inte bli accepterad som kvinna i samhället annars. Jag skiter i vad människor tycker om mig och mitt utseende. Det hade faktiskt varit ganska skönt om folk bara kunde tycka att jag var ful, men jag tänker inte tvinga mig själv att göra saker jag inte vill göra bara för att det skulle vara ett statement. Däremot tänker jag uppmärksamma orättvisorna jag som kvinna (som dessutom är "snygg) stöter på i samhället. Jag tänker vara försiktig med att generalisera, utan mest utgå från mig själv och vad jag upplever som orättvist och kränkande, det är dock lätt hänt att man generaliserar när man har så starka känslor som jag har inför ett visst ämne.

Jag arbetar dessutom med barn och därför kommer säkert mitt skrivande om kampen för jämställdhet speglas i olika åldrar. Ni får kommentera hur mycket ni vill, ni får tycka annorlunda än mig, men kränkningar och hot emot mig eller andra tas omedelbart bort. Man får diskutera och ha olika åsikter men personangrepp accepteras inte.

Ta hand om er!